Flexibilitetens roll i konventionell luftmakt: En teoriprövande fallstudie av Rysslands invasion av Ukraina

Abstract

Denna teoriprövande fallstudie har syftet att pröva flexibilitetens roll i en aktuell och konventionell luftmaktskontext. Teorin i centrum för studien är Meir Finkels flexibilitetsteori som prövas i fallet Rysslands invasion av Ukraina.

Finkel menar att bästa sättet att lösa osäkerhetsdilemmat vad gäller doktrinär och teknologisk överraskning är att skapa flexibilitet genom en balanserad och genomtänkt styrkeplanering. Flexibilitet i det här sammanhanget delas av Finkel i fyra olika så kallade strata, lager, som är ömsesidigt beroende av varandra. De är följande: konceptuell och doktrinär flexibilitet, organisatorisk och teknologisk flexibilitet, kognitiv och ledningsflexibilitet och slutligen en mekanism som möjliggör inlärning och snabb spridning av lärdomar.

Studien visar sammanfattingsvis med utgångspunkten att flexibilitet är svaret på doktrinär och teknologisk överraskning och med förutsättningen att både Ryssland och Ukraina i varierande grad och på olika sätt blev överraskade under invasionen att Finkels flexibilitetsteori är högst relevant som förklaringsmodell för Ukrainas framgång i luftmaktsperspektivet då det till synes finns en tydlig korrelation mellan flexibilitet i Finkels mening och Ukrainas framgång.